Göteborgsvarvet gick inte enligt planen.

Energiplanen fungerade faktiskt bra. Tempoplanen fungerade också — åtminstone tills den inte gjorde det längre. Kroppen hade andra idéer, och framförallt höftböjarna satte stopp för att hålla det tempo jag hade tänkt mig hela vägen.

Och visst blev jag besviken.

Inte för att jag inte tog mig i mål. Inte för att tiden egentligen var dålig. Utan för att jag hade satt upp ett mål för mig själv och kände att jag hade kapacitet för mer den dagen.

Men efteråt kom en ganska viktig reflektion.

För bara några år sedan hade jag sett 10 kilometer som en enorm prestation. 21 kilometer? Nästan omöjligt. Något andra människor gjorde. Människor som “var löpare”.

Idag blir jag besviken över att ett halvmaraton inte går enligt plan vilket säger egentligen ganska mycket om resan.

Det är lätt att fastna i nuet. Att stirra sig blind på kilometertider, pulszoner, mellantider och målsättningar. Att bara se det som gick fel istället för att se hela förändringen som faktiskt har skett över tid.

Jag har gått från att kämpa med tanken på 10 kilometer till att genomföra 50 kilometer trail med mängder av höjdmeter. Från att försöka överleva träningspass till att faktiskt planera energiintag, pacing och återhämtning inför långlopp.

Och kanske mest surrealistiskt av allt:

Göteborgsvarvet blev i år mer av ett träningspass inför IRONMAN 70.3 än “det stora målet”.

Bara den tanken hade varit helt absurd för mig för bara ett år sedan.

Det betyder inte att besvikelsen inte är äkta. Den finns där. Jag ville mer, jag trodde på mer men samtidigt måste jag också vara ärlig mot mig själv:

Den här versionen av mig hade varit fullständigt obegriplig för den version av mig som en gång tyckte att 10 kilometer var enormt.

Det är nog viktigt att ibland stanna upp och faktiskt se förändringen, inte bara nästa mål längre fram, för det är väldigt lätt att flytta mållinjen hela tiden.

Först vill man klara 5 kilometer.
Sen 10.
Sen halvmaraton.
Sen ultratrail.
Sen börjar man prata om Ironman som om det vore ett rimligt sommarprojekt.

Och mitt i allt det där glömmer man ibland hur långt man faktiskt redan har tagit sig, Göteborgsvarvet blev inte loppet jag hade hoppats på men det är en del av målet i år vilket är Ironman 70.3! Så upp igen och sikta på det stora målet. Förresten, jag fick det viktigaste, BANANEN!