8 år av att springa lite varje dag – och varför jag fortfarande fortsätter

Den 15 december 2017 började något som jag då inte riktigt förstod vad det skulle bli.

Tanken var egentligen ganska enkel. Spring lite varje dag. Inte fort, inte långt, inte märkvärdigt. Bara tillräckligt för att det skulle räknas. Det började med en utmaning från Pace on Earth om att springa 20 minuter varje dag i en månad. Första försöket gick inte alls. Jag var helt slut, fick inte ihop det och gav upp.

Men något hade ändå fastnat.

Lite senare gjorde jag ett nytt försök. Den gången klarade jag november. Och när december kom tänkte jag ungefär: varför sluta nu? Jag kunde lika gärna fortsätta över januari också. Och på den vägen är det.

Nu har det gått 8 år.

Det låter nästan lite absurt när man skriver det. Det som började som något litet och trevande har blivit en del av hur jag fungerar. Inte som ett träningsprogram. Mer som en livsnerv. Något som håller ihop dagarna.

Det handlar inte om perfektion

Det fina med en runstreak är att den inte kräver perfektion. Den kräver närvaro.

Vissa dagar känns kroppen stark, steget lätt och världen enkel. Andra dagar är det mer ett stillsamt genomförande. Ut genom dörren, 20 minuter, hem igen. Ibland i mörker, ibland i regn, ibland med en kropp som egentligen hellre hade lagt sig på soffan.

Men det är också där något händer.

Det är lätt att tro att utveckling byggs av de där episka passen, de stora loppen och maxade veckorna. Och visst, de spelar roll. Men väldigt mycket byggs av att göra något litet, om och om igen, tills det blivit en del av ens identitet.

Jag springer inte varje dag för att varje pass är fantastiskt.

Jag springer varje dag för att löpningen gör livet bättre.

2025 – ett år som inte var enkelt

2025 blev inte något lätt år löparmässigt.

Det började med diskbråck. Bara den som haft den typen av smärta vet hur mycket energi det tar, inte bara ur kroppen utan ur huvudet också. Tre månader med väldigt lite riktig löpning. Och samtidigt den där märkliga upplevelsen att vissa rundor ändå kunde kännas bättre än att inte springa alls.

Sen kom annat också. Skador, mediciner, trötthet. En kropp som inte riktigt svarade som vanligt.

Och ändå blev det lopp.

Göteborgsvarvet 21K.

Blodomloppet 10K.

Broloppet 21K.

Kolmården Trail nästan 50K.

Idre Fjällmaraton 45K.

Bohusläns Bästa 22K. 

Det kanske inte var året då allt flöt. Men det var ett år som visade något annat: att kontinuitet fortfarande slår mycket. Att envishet ibland är en träningsform i sig.

Milen bakom åren

När jag tittar tillbaka på åren ser jag förstås siffror.

2017 till 2025 blev tillsammans 1542 mil. 

Men det jag egentligen ser är inte bara mil.

Jag ser årstider. Mörka vintermorgnar. Sommarkvällar som aldrig riktigt tog slut. Jag ser skor som slitits ut, ljudböcker som plöjts, tankar som tänkts färdigt under rörelse. Jag ser stress som landat, idéer som fötts, irritation som runnit av och dagar som blivit bättre bara för att jag tog mig ut.

Det är nog därför streaken blivit kvar.

Inte för att jaga siffror.

Utan för att det lilla dagliga ofta gör större skillnad än man tror.

Löpningen mitt i resten av livet

Det jag tycker mest om med det här är att löpningen inte lever i ett vakuum.

Den finns mitt i allt det andra. Familj. Jobb. Teknikprojekt. Motorsport. Resor. Planer. Trötthet. Kaos. Vardag. Drömmar.

Jag har aldrig riktigt varit en person som gör bara en sak. Jag gillar fart, projekt, utveckling och att bygga saker – ibland bokstavligt, ibland mentalt. Kanske är det just därför det dagliga springandet blivit så viktigt. Det är enkelt. Avskalat. Ett steg till, och ett till.

När mycket annat i livet är komplext är det skönt att något får vara så grundläggande.

Framåt mot 2026

Nu stänger jag 2025 och riktar blicken framåt.

2026 känns inte som ett år där jag vill bevisa något för någon annan. Mer som ett år där jag vill fortsätta bygga klokt. Bli starkare igen. Hitta tillbaka till lite mer fart där det går. Ta med mig allt jag lärt mig om tålamod, återhämtning och att kroppen inte alltid följer huvudet i den takt man önskar.

Planerna finns där. Lopp, äventyr, nya utmaningar. Men det viktigaste är ändå detsamma som när allt började:

Att fortsätta.

Att hålla igång.

Att ta det där lilla passet även de dagar då det inte känns så märkvärdigt.

För det är kanske just där det stora finns.

Inte i ett enskilt lopp.

Inte i en perfekt träningsvecka.

Utan i att aldrig riktigt sluta röra sig framåt.

2017	43
2018	168
2019	150
2020	176
2021	215
2022	220
2023	197
2024	196
2025	177
	1542