Det känns som det senaste året har varit ett ”icke år”, mycket har hänt men ändå inte.

Ungefär nu börjar nån sorts normal vardag komma sig till sans, inga smärtstillande (till vardags iallafall), snart heltid på jobbet igen, nästan tillbaks till miyt gamla jag innan allt set här hände.

Största skillnaden nu och då är nog humöret och tröttheten, 15 minuter efter barnen sover, då sover jag också. Att jag sen rent mekaniskt knappt kan lyfta med högern vänjer man sig med så småningom, smärtorna som kvarstår också. Jag vill återgå till att förhoppningsvis träffa vänner och familj utan massa konstiga piller och händelser.

Nu ska inte en massa tråkiga saker få stå i vägen för att ha roligt med familjen längre!