Nu har det gått ganska precis fem veckor sen jag opererade nyckelbenet efter att det varit trasigt i snart tre år.

Operationen som sådan var väldigt lyckad som sådan, men med min vanliga tur gick ju inte allt helt perfekt.

Någonstans har nervbanorna ner till armen kommit i kläm eller gått av, vilket gjort att biceps fortfarande är heeelt ur funktion, del av underarmen är helt ”bedövad” och överdelen är överkänslig och det känns som nässelbränna.
Tumme och pekfinger är uppsvullna, dålig känsel, jättesvaga och det gör skitont att använda dom för att så fort man trycker till nåt svider det till som 1000 nålar.

De första två veckorna var det ”bara” muskler osånt som strulade eftersom axeln sitter lite längre ut nu när nyckelbenet har rätt längd igen och behovet av smärtstillande var minimalt.
Tyvärr har jag de senaste tre veckorna behövt ta en massa smärtstillande och det känns som ett stort bakslag eftersom jag ätit det sen november och känner att det kommer bli problem att sluta.
Igår kändes hela armen som en svullen klubba som man stoppat ner i brännässlor och sen ner i kokhett vatten, en sån där känsla man inte riktigt vill ha och som om det inte vore nog så sticker någon in nålar i tumme/pekfinger då och då så det smärtar till riktigt ordentligt.
Jag brukar inte bli tårögd av att det gör ont, det brukar mer ske till blödiga filmer, men nu börjar det göra så ont att jag också gråter ibland.

När man går och har ont hela dagarna och natten så blir humöret starkt påverkat, förmiddagarna är bäst, men sen kan det snabbt gå utför och kvällarna är oftast en ren pina, både med smärta och känna sig handikappad för man kan inte kan umgås med barnen så mycket som man önskade, de få timmar man ser dom på kvällen.

Det som händer också är att jag inte orkar vara direkt social och det tar på mycket att försöka vara den där gamla Håkan, som hörde av sig ganska ofta, hittar på en del roliga saker och verkligen älskar att umgås med vännerna.
Jag hoppas mina gamla vänner finns kvar när blir frisk och hel igen, de senaste åren har varit en bergodalbana i humöret och jag förstår att många har försvunnit ur mitt liv för att det inte går att umgås med en sur och irriterad människa. På senare tid när jag börjat förstå hur illa det har varit har jag istället hållit mig undan, för det har varit den enklaste utvägen, men jag hatar att vara den personen som bara försvann…

Jag har en underbar familj som står ut med mig, en fru med ett tålamod större än vad jag trott varit möjligt, underbara goa barn som förstår att pappa har ont och inte kan leka så mycket, till och med Filip förstår att jag bara kan lyfta upp honom med en arm och håller i den stenhårt när jag lyfter upp honom.

I början på Juni är det tre år sen jag bröt nyckelbenet, resan har varit lång, smärtsam och otroligt dyr, både i pengar och relationer till familj och vänner.

Jag vill så gärna börja jobba igen, min nya arbetsplats som jag började på för ett år sen verkar jätterolig och kollegorna verkar väldigt trevliga, allihopa! Jag hoppas hoppas hoppas att jag blir frisk i armen snart så man kan börja jobba. Rent tekniskt borde jag kunna börja jobba, men mitt humör svänger ganska mycket på grund av smärtan så dynamiken på arbetsplatsen kanske inte hade blivit den bästa, så jag gör som min chef sa, se till att va hemma och bli helt frisk, sen tar vi nya tag.

Nu är det dags att göra dagens stretchövningar, så kappmuskel och bröstmuskel sträcks ut så de blir nog långa, även småmusklerna bakom/runt biceps som fått jobba på övertid för att kunna lyfta armen överhuvudtaget, sen de muskler som hjälper de tre fingrar som funkar i högerhanden att funka, de har också fått jobba mycket mera eftersom tumme och pekfinger inte har nån styrka alls.