Såhär snart tre år efter att jag ramlade och bröt nyckelbenet är det förhoppnigsvis snart dags för omoperation och få det helt.

När jag gick på föräldraledigt i höstas bestämde jag mig för att träna iordning på axeln så det blir ordning på den ordentligt!
Resultatet blev, helt trasigt nyckelben och mer ont, hur kom sig det här då egentligen? Jag trodde det var läkt såklart, ingen hade pratat om nån efterkontroll i form av röntgen och verkligen kontrollera att nyckelbenet var läkt, utan man bara tog för givet att allt gått bra.

Jag har under de här två åren med en tro av att det är läkt gått och trott att det onda jag haft var för att jag var otränad. Trött, dåsig och dåligt humör som följd, när jag försökt träna har jag blivit JÄTTETRÖTT efteråt och först i december 2014 (2+ år efter första operationen) började jag förstå varför.

Man har ju varit sådär manlig, att när det gjort lite ont har man inte sagt så mycket utan bara trott det ska gå över, mängden huvudvärkstabletter förbrukat de senaste två åren kan nog räknas i kilo, kroppen har fått jobba hårt med alla kemikalier, en genomsyning av lever och njure hade varit intressant för att se hur många år extra de fått jobba, hur mycket tidigare kommer de ge upp när jag blir äldre?

Sen i december har jag gått på tradolan, jag har provat att inte använda men efter en vecka gör det så innibänken ont att det är antingen tradolan eller sprit som hjälper, personligen föredrar jag tradolan, det påverkar inte mitt psyke lika mycket som sprit 🙂 eftersom det är ”retard” varianten som inte utsöndras så snabbt så blir det en ganska mild dos ändå, jag har provat de där som utsöndras direkt ut i kroppen och herrejösses vilken skillnad, småberusad i några timmar sen är effekten helt borta.

Man kan väl säga såhär, jag har mer ont nu än innan operationen, för då var benpiporna så långt isär att de aldrig nuddade varandra (2.5cm).

Största problemet just nu är att om jag råkar trycka upp en dörr för hårt gör det SKITONT, köra in en kniv i låret gör mindre ont (och ja, jag har gjort det av misstag en gång så jag vet hur LITE ont det gör i jämförelse, största skillnaden var att det sprutade blod ur låret : 🙄 ).

Hursomhelst, jag har fått en remiss till Elisabethsjukhuset i Uppsala, tyvärr är det som vanligt med sjukvården, man måste kolla hela tiden att information kommer fram och att personerna man pratat gör det som de lovat, nu blev min remiss bara en månad försenad för att man glömt kryssa i en ruta och INGEN förutom jag kontrollerar att informationen gått fram.
Mitt fall är inte direkt livshotande (även om barnen tycker jag är tråkig som inte leker med dom…), men är det såhär illa med livsavgörande information så är det illa, det jag varit med om är

• Journal från akutmottagningen skrivs inte in, förrän tre veckor senare när jag ringer och frågar min vårdcentral om vad som ska hända nu och sjuksköterskan ringen akuten på US och skäller lite
• Man hävdar från start att man ABSOLUT INTE NÅGONSIN hur det än ser ut opererar nyckelben, när deras egen statistik säger att om man har mer än 1.5cm diastas (avstånd mellan benpiporna) så i 60% av fallen blir det en falsk led. Om man då har 2.5cm är chansen JÄTTEHÖG att det blir en falsk led och man måste ändå operera så småningom, men man väntar tills patienten inte kan jobba mera, får förlamning/bortdomning i armen och handikappad för livet.
• All kommunikation mellan avdelningar, vårdcentraler, sjukhus MÅSTE kontrolleras av patienten att den verkligen kommit fram (inom samma sjukhus, mellan sjukhus och vårdcentraler inom samma landsting och datasystem)
• Ett kontinuerligt tjatande på sjukvården för att få rätt behandling, för det verkar inte som om de vidareutbildar sig efter de börjat jobbat utan har kvar samma kunskaper de förvärvade för 40 år sen och tro inte att sjukvård utvecklats eller forskning gjort sen dess och deras kunskap är den absoluta sanningen och kan absolut inte förstå hur man kan ifrågasätta deras kunskap (när jag konsulterat utomsocknes ortopeder och hur man borde ha gjort, som läst alla journaler och fått alla röntgenbilder)

Linköpings US har infört nåt de kallar lotsar som hjälper patienterna med att hitta rätt och ge rätt personer information, utan deras hjälp då vetigudarna om den här omoperationen ens blivit av.
Nån verkar ha förstått att det är en djungel på sjukhus och jättesvårt att få tag på rätt personer, rätt ställen, rätt allting så jag tackar för all hjälp jag fått av dom!

För mig är det lite sent men mina barn kommer få sjukvårdsförsäkring så de slipper de här konstiga människorna på vårdcentraler och sjukhus och förhoppningsvis nån som ser till kunden/patientens bästa (att bli frisk).

Nästa kapitel är Elisabethsjukhuset, jag får verkligen hoppas att den här operationen blir bra så jag slipper knappra piller för resten av livet.

När väl rätt information kommit fram till Elisabethsjukhuset tog det en dag innan de hörde av sig och sa att jag står i kö och förmodligen blir det operation vecka 15, ett lysande besked i det hör mörket!

När jag var där på besök (60 mil tur och retur för att träffa doktorn i 10 minuter) så hade jag druckit både kaffe och redbull för att hålla mig vaken (sover inte riktigt lika bra som förr….) så hade jag nog lite högt blodtryck för han ville att jag skulle kontrollera det tre gånger mellan då och nu. 120/80 är väl rimligt normalt och det har legat mellan 110-130 / 70-85 när jag mätt så det borde va OK, ska prova nån gång efter jag druckit redbull för att se hur det är då 🙂
Den här gången kommer jag kräva en efterkontroll att det faktiskt läkt, nåt alternativ till det finns inte!

Såhär snart tre år efter olyckan hoppas jag verkligen på att det ska bli bra det här, för det har tagit hårt både på mig och min familj.

Jag hoppas kunna leka med mina barn när det blir sommar, utan att behöva tänka på att om jag ramlar, eller lyfter på fel sätt så behöver jag knapra piller efteråt.

Målet i år är att ORKA vara vaken nog länge för att se soluppgången på midsommardagen….