Sitter just nu hemma i soffan i våran fina villa i Mantorp och myser. Är gräsänka i helgen då Håkan är i Karskoga och kör race. Vet att Håkan hållit hemsidan uppdaterad med allt som hänt oss hitills under detta år. Nu äntligen känner jag att jag kan sätta mig ner och skriva lite jag också. Frågan är om jag ska skriva den kortare eller den längre versionen…äh det blir något mittimellan. 🙂

Året började lite omtumlande då Håkan i decmeber bytte jobb och bara 2 månader senare så gick mitt uppdrag på Vattenfall ut och efter en snabbvända i Umeå så startade jag mitt nya uppdrag i februari. I samma veva blev jag vald till kassör vid Roadracingsektionen. Därefter startade vårt väldigt omtumlande, innehållsrika och roliga år.

I slutet av februari började planeringarna för inför vårt stundande bröllop att verkligen ta form. Klänningen köptes, inbjudningskorten gjordes, ringar beställdes, mat provsmakades och mycket annat. Hade aldrig trott att det skulle vara så mycket att göra.  Nu började helgerna bli uppbokade långt i förväg. I april var varje helg ända fram till bröllopet i juli uppbokat med något.

En dag i … så var jag och Turbo ute och gick våran morgonpromenad. Efter en stund ser vi att det kommer en annan hund på vägen så jag och Turbo gick lite på sidan om. Plötligt drar turbo iväg i kopplet och jag står och bara väntar på att kopplet ska ta stopp. Plötligt ligger jag på ändan och turbo har sprungit fram till den andra hunden och skäller som bara den. När jag kommer springandes fram och ska ta honom i nackskinnet så hugger han mig i handen. Jag har aldrig känt mig så misslyckad som jag gjorde då. Jag visste i hela mig att vi nu fick lov att göra en sak som varken jag eller håkan vill. i våra hjärtan. Vi måste ta Turbo till veterinären för att avliva honom. Starkt kan tänkas men det var inte första gången han bet oss. Vi hade redan tagit beslutet att om han gör det igen så avlivar vi honom för ingen av oss vill ha det på våra samveten om han skulle gå till attak och biter någon annan. Detta var bland det tuffast jag gjort någon gång. Jag har aldrig känt mig så misslyckad någonsin. Vi hade tagit honom till våra hjärtan och tillsammans hade vi kommit så långt. Ifrån att vara rädd för allt, och då menar jag allt, människor på gatan, bilar, bussar, cyklar, trafikkoner också mycket annat till att bli det största charmören någonsin. Han hade sån personlighet så varken jag eller Håkan kommer någonsin att glömma honom och alla de stunder vi hade tillsammans med honom. Våran alldeles egna depåhund, kelgrisen som gillade att ligga i sängen och mysa med oss på morgonen innan vi gick till jobbet, den viftande svansen som gick i virvelfart varje gång man kom hem, gummigrisen som tog 15 minuter att bli vän med :). Efter denna händelse var det tufft att överhuvdtaget komma hem, det var så tomt. Och mitt bland detta skulle vi försöka få energi till att planera vårt bröllop. Det funkade helt enkelt inte. Bröllopet fick vänta någon vecka.

En vecka senare började livet utan Turbo att komma in i en rytm. Men man fick bearbeta det varje gång vi träffade på några kompisar som glatt frågar vart Turbo var. En sak har både jag och Håkan kommit på. Det kommer att bli en ny hund, någon gång. Frågan är bara var, när och hur? Håkan är allergisk mot pälsdjur men med vissa hundar märker han inte av det alls. En sån ska vi hitta igen 🙂 Men en ny hund får vänta ett tag till. Vill flytta till hus och kanske blivit 3 personer i familjen innan. Vi har alldeles för mycket på gång just nu för att ha tid med en valp. För en valp blir det!

Vi har under det senaste året tittat på hus runt och i Linköping. Båda är uppvuxna i hus och bara längtar efter när rätt hus kommer i våran väg. Men i slutet av mars så gav vi upp tankarna helt och bestämde istället att vi skulle vänta till 2009, då alla hus är väldigt dyra och de lite billigare innebär stora renoveringskostnader. Någon vecka senare gick jag in för kul skull på hemnet och kollade vad husen kostade i Mantorp (ligger 2,5 mil söder om Linköping). Jag hittade ett 5 år gammalt hus som var till salu. En vecka senare var vi på visning och två dagar senare så hade vi vunnit budgivningen med vårat enda bud. Säljarna ville först inte sälja huset till det bud vi gett men efter lite övervägande så gav de med sig och sa ja. När huskontraktet var påskrivet så blev det väldigt många saker som skulle göras. Vi fick lov att fixa allt det sista i våran lägenhet inför den stundande försäljningen. Det blev skapligt mycket att göra. Vi blev helt klara med allt kvällen innan visningen. När visningarna var över så var det bara att packa väskorna för då skulle vi till Gotland och köra hoj i 10 dagar…