En dag för ungefär 1.5 år sen var vi och hämtade hem en liten krabat vid namn Lillen, en liten jättesöt blandning mellan dvärgpinscher och jack russel.
Med temperament från båda raserna och ett utseende som kunde få vem som helst att smälta.

Jag själv som aldrig växt upp med hund visste inte riktigt hur allt skulle bli, men eftersom man är uppväxt på bondgård så visste man ju lite om djur åtminstone.

1.5 år med massor av skratt, bus och en del problem, eftersom vi tog över Turbo när han var 9:o månader hade han en hel del bagage.
Kullen han kom i var inte välkommen hos uppfödaren eftersom tiken smitit och fått en blandkull istället för en renrasig kull och enligt förra ägarna så ska uppfödaren ha varit ganska hårdhänt mot kullen, slagit dom med tidningar vilket visades på så sätt att Turbo var rädd för ihoprullade tidningar om man hade dom i handen.
Deras 4:a åriga dotter tyckte inte om att ”Lillen” tog uppmärksamhet från mamma så hon var väldigt elak mot Lillen, han var väldigt mån om sin svans och man fick absolut inte röra rumpan på honom.
Väldigt svårt med maten också och det verkade som att dottern jävlats med Lillen ordentligt.
Att klippa klorna var väldigt svårt, man fick knappt hålla i tassarna på honom, han var väldigt mån om dom också, med lite godis och lite terapi övningar så var det också avhjälpt på ganska kort tid.

När vi fick honom hette han ”Lillen”, ett konstigt namn på en jätteliten, jättesnabb och jättesöt hund, vi bestämde oss för att hitta på nåt annat, en kompis till oss kom på namnet Turbo och så fick det sen bli.

”Tidningsproblemet” var avvänjt efter 3-4:a veckor med så enkla medel som att rulla ihop tidningar och gå omkring med i lägenheten utan att göra något mot Turbo, sen var det som bortblåst.
”Rumpproblemet” blev bättre med tiden men aldrig riktigt bra.

Det fanns andra, mer djupa underliggande psykiska problem med Turbo, han ogillade starkt äldre/större män med skägg (skulle gissa att uppfödaren såg ut så) och det var ju inte speciellt skoj faktiskt.
Att möta andra hundar, människor och cyklar var till en början väldigt svårt, det visar sig att första familjen inte gjort det minsta för att uppfostra Turbo.
Han kunde tass, det är väl ungefär så långt de kom på 9:a månader.
En väldigt lång uppförsbacke började med att börja om från början, valpträning, umgänge med andra hundar, cyklar, människor, ringklockar, ALLT okänt för honom.
När vi var ute och gick en kväll, mötte vi på en sån där orange vägarbetskona och Turbo började morra på den, han hade inte sett en sån förut.

Vi spenderade mycket tid med vår kära vovve, han var med ööööverallt, han tillomed var med och hjälpte husse att meka i garaget, när man låg där på rygg kom Turbo dit för att se vad man höll på med, ungefär som att ”är det nåt jag kan hjälpa till med?”

En underbar hund var det, jag önskar verkligen att det lilla problem som var kvar hade kunnat åtgärdas och det hade ju gått riktigt bra de senaste 6-8 månaderna.

Tårarna rinner när jag sitter och skriver det här, jag/vi saknar hans klor mot trägolvet, hans gosiga på morgonen i sängen, det glada viftandet på svansen när man kom hem på luncherna, hur jag & turbo latade oss i soffan och han låg o sov på mitt bröst.

Du har lämnat ett stort hål här hos oss Turbo, vi önskar att du har det bättre där du är nu

För alltid i våra hjärtan kommer du vara

Turbo, du är saknad