Idag var dagen då Victor trampade iväg på sin ”stora” cykel utan att behöva hjälp, stödhjulet sitter kvar men nästa gång är de nog bara ivägen.

Den där känslan när man ser honom cykla iväg själv, jag insåg då att han snart kommer cykla iväg långt ifrån mig och känslan av separation blev påtaglig, min lilla kille tar sig iväg till den stora lekparken själv snart på cykel utan stödhjul… behövs jag inte längre?
Det gör nästan lite ont i magen att inse att barn… de blir stora, man lär dom en massa saker när de växer upp för att förbereda dom på att bli just vuxna, men vem hjälper föräldrarna?

Victor, jag älskar dig av hela mitt hjärta (och lite till)