Barn och separationsångest har man hört om, speciellt när det gäller att mamman har separationsångest från sitt barn. Nu vet jag även att den fas som många kallar mammaperioden också handlar om barnets separationsångest. Och den perioden har vi börjat komma in i just nu och har haft i ca 3 veckor.

Vart jag än vänder eller går under dagarna hemma, så har jag en liten ålande lilleman som kommer efter. Han har dessutom fått upp farten på ålandet så det är inga problem för honom att ta sig från vardagsrummet till tvättstugan på mindre än 2 minuter. Och man hinner INTE göra såååå mycket på 2 minuter…

Den här veckan har han även börjat med mamma, mamma så fort han hör mig men inte ser mig. Gosa in ansiktet uppepå mina fötter när jag står och fixar mat eller liknande har blivit ett sätt för honom att visa att – jag vill upp.

Något som är skönt är att om jag ska plugga när Håkan kommit hem så kan jag stänga in mig på arbetsrummet och blir det inget gråt eller skrik efter mig, och är jag nån gång borta och Victor och Håkan är ensamma hemma så är han lika glad som vanligt. Men så fort jag kommer hem så ska han upp i famnen och kramas. 🙂 Och en kram från ens lilla älskling säger man ju inte nej till!

1 år har snart gått sen jag gick hem höggravid och blek. Och uppbyggnaden av min kommande separationsångest har så sakteliga börjat byggas upp. Det har börjat sjunka in att jag börjar jobba igen om 32 dagar… Första veckan kommer antagligen att vara hemsk, men så länge jag får en stor kram av Victor när jag kommer hem så ska nog det här gå bra. Eller vad säger ni som gjort det här… ? 😉