De senaste 2 veckorna har det hänt en hel del på gravidfronten.

Nu är den gamla kroppsformen ”long gone” och framför mig har jag 5 månader med kropp som får helt andra propotioner än vad jag är van vid. Magen har vuxit bara under den senaste veckan och nu känns det och framför allt så börjar det även att synas för utomstående. En sak som jag tyckt varit lite jobbigt är att många just påpekat till mig – men det syns ju inget. Barnmorskan säger att i och med att jag är så lång så skulle det varit konstigt om det hade synts på mig tidigare. När man är lång så är nämligen magen längre och då finns det större utrymme för bebisen att växa på innan den börjar bli för stor för utrymmet i magen. Håkan har sett att jag fått andra former på kroppen men även han börjar se en viss mage som sticker ut ovanför byxorna. Nytvättade jeans sitter inte riktigt så bra längre som de gjort tidigare… Hittills har allt känts så bra när det gäller graviditen att vissa dagar så har jag inte ägnat en tanke till den. Nu när det faktiskt börjar att synas så är det lite svårare att inte påminnas av den.

En annan påminnelse som jag längtat efter är första sparken. I förrgår (10/11) så satt jag på jobbet och plötsligt så kändes det som att jag fick en lätt lätt putt i magen. Alltihopa kändes häftigt men jättekonstigt. Dagen efter (alltså igår 11/11) fick jag svaret på vad det varit. Det var definitivt en bebis som sparkade. Igår fick jag nämligen den första riktiga sparken, och det var ingen tvekan om att det var en spark. Den kändes klart och tydligt. Sparken gjorde även att graviditeten blev så verklig som den någonsin kommer att vara. Det finns något där inne som lever och som växer… Verkligheten om att vi är gravida i vecka 19 kom rejält ikapp mig. Ser fram emot att dagligen känna dessa sparkar. Det blir nu som ett tecken på allt är bra och att bebisen blir större och större. Coolt!