Idag hände det som både jag och Håkan längtat efter. Det första ultraljudet! Så underbart häftigt det var. Eftersom jag inte haft så extremt jobbig graviditet hittills så har jag nog inte riktigt fattat att anledningen till humörsvängningar, trötthet och lätt illamående faktiskt är resultatet av att vara gravid och att resultatet av att vara gravid faktiskt är att det skapas ett barn. Men idag ramlade slanten ner för både mig och Håkan. När barnmorskan satte ultraljudet mot min mage såg vi för första gången våran bebis. Leenden spred sig över bådas ansikte och jag fick en tår i ögat både över lycka och lättnad. Det finns verkligen en bebis där inne, huvud, ben, armar och framför allt ett hjärta som slår. 69.9 mm lång från huvud till stjärt och benen gick som trumpinnar. De 15 minuter vi var inne hos barnmorskan var väldigt långa minutrar då det var så många intryck men samtidigt ville man att de 15 min aldrig skulle ta slut. Efter ett par minuter in i ultraljudet så kom jag på mig själv att jag låg och stirrade på hjärtat för att se att det slog hela tiden. Vi fick även synliga bevis på att vår bebis är en aktiv liten krabat. Benen gick som trumpinnar och på en av bilderna vi fick ligger den och vinkar till oss.

Vi fick även reda på hur stor risk för det är att bebisen ska utveckla Downs Syndrom. Denna uträkning genomförs genom en mängd matematiska termer plus ett blodprov från mig. Och tydligen är risken för Down Syndrom 1 på 12360 barn.

När jag sedan tittad på Håkan spred sig en värme i hela kroppen. Den 12 april är det nu beräknat och tanken är både skrämmande och spännande med att om 6 månader är vi tre i familjen. Och vilken underbar familj vi kommer att bli.

Resten av dagen har jag glidit runt med ett leende på läpparna, så stort att kollegorna frågade om det gått såååå bra hos tandläkaren 😉